Malmo centrum är översållat med små antydningar om att detta har varit en blomstrande stad i flera århundraden nu. Det finns ett hotell med en välvd källare med anor från 1307 och en kyrka som byggdes 1319. Stadshuset har anor från mitten av 1500-talet, men det uppdaterades på 1800-talet, och det finns byggnader runt om i stadens centrum som representerar en rad arkitektskolor mellan nu och då.
Men om du tar en promenad uppför Amiralsgatan kommer du gradvis att se stadslandskapet förändras. De arkitektoniska nickarna till storheterna i det förflutna ger vika för allt tristare flerfamiljshus, varvat med innergårdar och shawarmaställen – traditionella arabiska matställen där köttet grillas på ett roterande spett. Efter cirka 45 minuters promenad befinner du dig i Skandinaviens mest ökända förort.
Svensk press har ibland målat upp en bild av Rosengard som ett skandinaviskt getto. Farligt, fullt av utlänningar, arbetslöshet och kriminalitet. Men när man går genom området en ljummen veckokväll i april, finns det ingen känsla av överhängande fara. Det finns inga gäng av elakartade hustrur som strövar omkring på gatorna. Det finns inga sirener. Det finns bara en samling särskilt charmlösa hyreshus.
Vid ingången till en gångtunnel har ett citat graverats in i cementen: “Du kan ta en kille från Rosengard, men du kan aldrig ta ut Rosengard av killen.” Det tillskrivs Rosengards mest kända och favoritson – en man som i Sverige vid det här laget inte bara transcenderar sporten, han transcenderar populärkulturen. Han är Zlatan.
Det är svårt att tänka på en idrottare i någon sport i världen som delar åsikterna lika skarpt som Zlatan Ibrahimovic.
Irlands manager Martin O’Neill en gång kallade honom den mest överskattade fotbollsspelaren i världen, medan Jose Mourinho, 2014, beskrev honom som en av världens tre bästa. Laurent Blanc, hans nuvarande tränare i Paris Saint-Germain, har hyllat honom som en av lagets ledare, men hans karriär har varit full av spott och slagsmål med lagkamrater och managers.
Zlatan har vunnit 12 ligatitlar med sex olika klubbar, men vissa hävdar att han bara dominerar svagare motståndare och hamnar till korta på den allra högsta nivån. Han är Sveriges kapten och en av hans nations omedelbart igenkännliga nationella ikoner, men det finns fortfarande människor i Sverige som skulle hävda att han inte är riktigt svensk.
Det verkar som att även efter 15 år i rampljuset, världen vet fortfarande inte riktigt vad den ska göra om Zlatan. För att förstå denna mest komplexa och motsägelsefulla karaktär måste du börja från början.
Rune Smith skär en snygg figur i lobbyn på ett hotell i centrala Malmö. Smith var nu pensionerad och var den första journalisten som såg Ibrahimovic orsaka förödelse på träningsplanen för Malmö FF, stadens enormt populära lokala lag.
”Hasse Borg ringde mig och sa att jag var tvungen att komma ner till träningen eftersom han hade aldrig sett något liknande. Det var magiskt”, sa han till Bleacher Report.
Borg var klubbens sportchef vid den tiden, och han var stum över vad den gängse tonåringen gjorde mot erfarna proffs på träningen. För Smith var det ett speciellt ögonblick. De flesta lokala journalister kommer att täcka sin lapp under en livstid utan att någonsin se den sorts råa talang som tonåringen Ibrahimovic visade upp.
“Han var fantastisk”, minns Smith. “Han dominerade träningarna. Alla äldre spelare var rasande för att de inte kunde få bort bollen från honom. Jag brukade kalla honom Hulken. Men även om han var 1,92 (meter lång, 6’3″), hade han också teknik. Så snabba fötter och sådan teknik, och med den storleken… Det borde inte vara möjligt.”
Smith ordnade en intervju med den gigantiska tonåringen. Intervjun, publicerad i Kvallsposten den 28 februari 2000, skulle visa sig märkligt profetisk. Förra säsongen hade Malmö FF för första gången på 64 år degraderats från högsta nivån i svensk fotboll. Det var en traumatisk händelseutveckling. Någon behövde stimulera laget. Staden behövde en hjälte. Det var perfekt tajming för Ibrahimovic, som vid 19 års ålder var klar för a-lagsfotboll. Degraderingen gav honom också ett år av att spela mot mindre motstånd – ett år att slå sig ner i.
Den februari, innan säsongen började, berättade unge Ibrahimovic för Smith i sin första intervju någonsin att Malmö skulle vinna divisionen och han skulle spela för Inter Milan i Italien inom tre år. Han var bara lite utanför målet: Malmö blev uppflyttad, dock först efter att ha slutat tvåa i ligan. Och det tog fyra år för honom att flytta till Italien, sedan två till innan han hamnade i Inter.
När säsongen startade tog det inte lång tid för Zlatan-mania att få fäste i Malmö . Han gjorde inte mål i en produktiv takt, men han skulle göra otroliga saker med bollen. Ryktet spred sig snabbt till andra delar av landet, men talet om denna långa, skickliga underbarn möttes av en viss skepsis.
Daniel Kristoffersson är journalist och krönikör på Expressen, en av Sveriges ledande nationella tidningar. Han minns att han hörde talas om Ibrahimovic för första gången.
”Det var när han var på väg till Malmö”, säger Kristoffersson. “Och du hörde om den här Zlatan, som sades vara en teknisk spelare, en spelare det var värt att hålla ett öga på – och att han var kaxig och lite arrogant.”
Zlatans popularitet i Malmö fortsatte. att växa allt eftersom säsongen gick, men för resten av Sverige var det en annan historia. För i den ofta berättade historien om Ibrahimovics uppgång från Rosengard till rikedom, finns det en del som brukar hoppa över: Den del där väldigt många av hans landsmän tyckte att han var lite av en knott.
“ I Malmö med omnejd var han superpopulär. Folk älskade honom och sa att han var nästa stora grej. Men i resten av Sverige var det många som verkligen hatade honom, minns Kristoffersson. “Han blev rutinmässigt utbuad av oppositionsfans. De trodde inte att han någonsin skulle bli något. De älskade honom i Malmö, men i Göteborg och Stockholm sa folk att Zlatan bara var den här kaxiga unge killen som faktiskt aldrig skulle bli någonting.”
Detta är inte en ovanlig reaktion i fotboll på en ung , ovanligt självsäker spelare som är högljudd om sina ambitioner. Men i Skandinavien är reaktionen oundvikligen så mycket starkare och så mycket mer hätsk på grund av ett sociologiskt fenomen som kallas Jantelagen.
Jantelagen är en uppsättning beteenderegler definierade av dansk-norska författaren Aksel Sandemose i sin roman från 1933 A Fugitive Crosses His Tracks. Det finns 10 regler, varav den första lyder: “Du ska inte tro att du är något speciellt”, den andra, “Du ska inte tro att du är lika bra som vi är”, den tredje, “Du är att inte tro att du är smartare än vi är”, och de fortsätter i den riktningen.
Sandemose tyckte att hans roman gav en bra bild av “människors inneboende ondska och förmåga att trycka ner varandra.” Det kan vara så, men med tiden blev Jantelagen en allmän term för det skandinaviska samhällets besatthet av ödmjukhet – dess misstänksamhet mot individualitet och instinktiv förbittring av framgång. Som den sjätte Jantelagen säger: “Du får inte tro att du är bra på någonting.”
Det är rimligt att säga att den unge Ibrahimovic inte höll sig till dessa lagar.
”Folk kände att han inte borde komma hit och säga att han var duktig”, säger Kristoffersson. “Att han bara var en ung talang som skulle se lovande ut i några år och sedan aldrig bli någonting.”
Ibrahimovic kontaktades för detta stycke, via sin agent, men vi har inte fått något svar.
Ibrahimovic misslyckades inte bara med att följa Jantelagen, han verkar ha tagit ett medvetet beslut att gå emot den. I sin oändligt njutbara självbiografi, Jag är Zlatan, skisserade han en alternativ vision, Zlatans lag, om du så vill. Han skriver: “Min grej var att jag både skulle prata och uppträda. Så, inte bara prata: jag är bäst, vem fan är du? Naturligtvis inte, det finns inget mer barnsligt, men jag skulle inte heller prestera och säga kyckling s–t, som svenska stjärnor. Jag ville vara bäst samtidigt som jag var kaxig. Inte för att jag trodde att jag skulle bli en superstjärna eller något liknande. Jesus, jag kom från Rosengard.”
Under detta tidiga skede av Zlatans karriär slog den svenska pressen Rosengard-etiketten på honom vid varje tillfälle. Akademiker fann senare att mellan 2001 och 2003 hänvisade de nationella tidningarna till Rosengard i 17 procent av alla artiklar de publicerade om Ibrahimovic.
Fd Lyon-mittfältaren Kim Kallström fick sitt genombrott under samma period, men han växte uppe i Partille, en omärklig stad utanför Göteborg. Hans hemstad refererades endast i 8 procent av artiklarna, enligt den studien. Och det kan vara svårt för någon utanför Skandinavien att till fullo uppskatta det stigma som kommer med att ha “Rosengard” stämplad i pannan.
Byggt mellan 1967 och 1972, de stora trista flerbostadshusen som utgör dagens Rosengard var en del av det så kallade “Million Programme” – ett allmännyttigt bostadsprogram som syftade till att förse landet med en miljon nya bostäder under en tioårsperiod. Med tanke på att Sveriges befolkning vid den tiden var runt åtta miljoner var programmets relativa omfattning extraordinär.
Malmo stad hade traditionellt byggts på tung industri och varv, men under 1970-talet drabbades Sverige av en lågkonjunkturen, vilket var särskilt hårt för industrisektorn. Det blev en dipp i Malmös befolkning. Rosengards flerbostadshus var avsedda för arbetarklassens svenskar, men i takt med att de flyttade flyttade invandrare och asylsökande så småningom in.
När Ibrahimovic växte upp på 1980- och början av 1990-talet var Rosengard, som han uttryckte det i sin självbiografi, “full av somalier, turkar, jugoslaver, polacker, alla sorters invandrare.” År 2007 var hela 86 procent av personerna som bodde i Rosengard antingen födda utomlands eller hade två föräldrar som båda var födda utomlands.
Zlatan var själv son till en kroatisk mamma och bosnisk pappa. Utöver invandringen var Rosengard – och är fortfarande – känd för att vara plågad av kriminalitet och arbetslöshet. I Rosengard ser många skandinaver en skräckhistoria, en varnande berättelse om de oavsiktliga konsekvenserna av Sveriges liberala inställning till invandring. Närhelst invandring kommer upp i den offentliga debatten i Sverige, eller till och med i Norge och Danmark, framhålls Rosengard konsekvent som ett exempel på vad som till varje pris måste undvikas.
Torbjorn Andersson är universitetslektor i Malmö universitet och skrev sin doktorsexamen. avhandling om svensk fotbolls kulturhistoria. Han har bott i Malmöområdet sedan 1989.
”Det har alltid hänt saker i Malmö, skottlossningar och sånt, men folk som bor här gillar verkligen staden”, förklarar Andersson. “Kanske folk här är vana vid att det händer mycket saker. Människor utanför staden är dock väldigt rädda för Malmö. Bilden utåt är att Malmö är lite av ett vilda västern.”
Om Malmö uppfattas som lite av ett ”vilda västern” så är Rosengard någonstans mellan ett getto och en krigszon. Kända har det funnits perioder då räddningstjänsten har vägrat svara på samtal i Rosengard utan poliseskort.
Så när media slog Rosengard-taggen på Zlatans ansenliga panna, kommer den taggen med extraordinärt mycket. av bagage. Han var inte bara en kaxig unge från en dålig stadsdel, han var en kaxig unge med utländsk bakgrund och ett utländskt klingande namn, och han kom från en plats som för många svenskar exemplifierade allt fel med att släppa in för många utlänningar.
”Många människor med invandrarbakgrund älskade honom. Många unga svenskar älskade honom. Men den äldre generationen svenskar kämpade för att värma honom”, minns Andersson. “De kände att han inte speglade de traditionella svenska idrottsideal, som man har i resten av Skandinavien också, att det är meningen att man ska vara ödmjuk, Jantelagen, allt det där.”
En del gick ännu längre och hävdade att Zlatan egentligen inte alls var svensk. Sverigedemokraterna, ett invandringsfientligt, högerpopulistiskt politiskt parti, har en lång historia av att kasta misstankar om Zlatans ”svenskhet”. 2007 sa en av deras ledare, Mattias Karlsson, till Sveriges Radio att ”han har en attityd som på många sätt inte känns svensk. Han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som jag inte direkt uppfattar som svenskt.”
Andersson menar att Karlsson och andra missar poängen när det kommer till Zlatans beteende.
“Till en början fick han hårt kritik för att vara osvensk”, förklarar han. “Men jag tror att många missförstår honom, för han är väldigt tydligt en malmö-it. Många människor ser bara etnicitet, men han har helt klart Malmö-dragen att aldrig bli imponerad och att vara lite obenägen.
”Folk från Göteborg är kända för att vara sällskapliga och trevliga. Folk från Stockholm är kända för att vara lite arroganta. Människor från Malmö är kanske lite hårdare, mer arbetarklass, tuffare – och Zlatan passar definitivt in i detta. Inte utan charm, men det är kanske en hårdare form av charm, mer direkt, tuffare. Och han är en hård Malmö-patriot. Han har alltid talat väl om Malmö.”
Andersson påpekar att det finns kopplingar mellan Zlatan och svenska idrottstraditioner som folk helt enkelt inte lägger märke till.
“Paradoxalt nog har han t.ex. , aldrig varit en drinkare. På det sättet var han mycket mer plikttrogen än resten av det svenska landslaget, som var partypojkar. Han är helt klart den som tar sin fotboll på största allvar. Så på det sättet kan man koppla honom till de gamla svenska skidhjältarna, som var mycket seriösa män. Men många människor kan helt enkelt inte se den sidan av honom. De ser honom bara som en invandrare, som en potentiell biltjuv.”
Oavsett vilket, både som fotbollsspelare och som offentlig person, har Zlatan varit en källa till oändliga debatter och diskussioner ända sedan han gjorde sin genombrott med Malmö FF. Niclas Kindvall, som spelade framme med honom under den första säsongen i den svenska andraligan, minns tydligt den intensiva mediagranskning Zlatan fick utstå.
“Även då skrev tidningarna mycket om honom, säger Kindvall. “Alla visste vem han var, att han var den här stora talangen, och motståndarna skulle gå in hårdare på honom. Det var inte en så lätt situation för honom att han beskrevs som den största talang vi sett i Sverige på länge innan han verkligen hade gjort något för att bevisa det.
“Det där medför pressen att behöva leva upp till det rykte som media har skapat. Och jag tycker att det är ett bra exempel på hur stark han var mentalt. Jag tror inte att alla skulle ha klarat av den pressen när de är långt ifrån den färdiga artikeln som spelare.”
Och medan Zlatan bländade många åskådare, är Kindvall angelägen om att peka ut att Zlatan vid 19 års ålder fortfarande var en oslipad diamant.
”Jag minns att han gjorde saker då och då som fick mig att stanna upp och tänka, ‘Jesus, det kan verkligen vara ganska speciellt,’ “, säger Kindvall. “Men jag var 32 eller något vid den tiden, och jag hade spelat professionell fotboll under en lång tid, så jag visste att talang inte nödvändigtvis betyder så mycket.”
“Många unga spelare har talang – men det är då det verkliga arbetet börjar. Och han är en av väldigt få spelare som verkligen har lyckats ta sig framåt och gå hela vägen. Och jag tror att det är allt till hans förtjänst, för han har alltid trott på sig själv och aldrig slutat försöka bli bättre. Det som uppfattas nu och det som då uppfattades som en lite arrogant attityd är också anledningen till att han blivit en av världens bästa. Han vill vara bäst hela tiden, och han har självförtroendet att tro att han kan bli bäst.”
Orden Kindvall använder när han ombeds beskriva hur han minns den unge Zlatan är, kanske överraskande , kind: “Jag hade inga som helst problem med honom. Jag tyckte att han passade bra in i vårt lag. Hans stil var något annorlunda, och ibland var han lite svår att relatera till på planen. Men jag kände aldrig att vi hade några problem med honom. Han var en trevlig kille.”
Utmaningen på planen var att Zlatans känsla och tendens att göra det oväntade skulle förvirra hans lagkamrater nästan lika ofta som det skulle göra hans motståndare.
“Det var svårt, för man visste aldrig riktigt när han skulle passa bollen och när han skulle dribbla,” sa Kindvall.
“Den största kritiken mot honom var egentligen att vi kämpade för att få honom att förstå att om han passade bollen så skulle han någon gång få tillbaka den. Det var nästan som om han var rädd för att passa bollen eftersom han inte riktigt trodde att någon skulle skicka tillbaka den till honom.”
Zlatan utvecklade sin talang när han lekte med andra barn på innergårdarna mellan flerfamiljshusen. av Rosengård. När han var väldigt ung försökte han göra spektakulära trick för att vinna acceptans och respekt från de äldre barnen. När han blev äldre utmanade han en grupp yngre pojkar att spela “Alla mot Zlatan”, där han köpte godis till det första barnet som kunde få bort bollen från honom.
Ännu i dag , kan du fortfarande upptäcka arvet från dessa tillfälliga spel på hur Zlatan spelar: hans talang för att behålla kontrollen över bollen under press i trånga utrymmen, hans intuitiva förmåga att använda sin massiva ram för att skydda bollen och hans konsekventa tendens att försöka upprörande.
Men hans individualism var inte en stor fördel på hans första klubb utomlands. Det verkar som ett av ödets små praktiska skämt att Zlatan, den suveräna individualisten som var så oförutsägbar att han förvirrade sina egna lagkamrater, slutade med att åka till Ajax – en av världens mest kollektivt sinnade klubbar.
Den norske försvararen Andre Bergdolmo, som spelade för Rosenborg, Ajax och Borussia Dortmund, tillbringade två säsonger i Holland och spelade med Zlatan.
“Han var snäll”, minns Bergdolmo nu. “En mot en var han alltid en bra kille. Han var eftertänksam. Han skulle lyssna på dig.”
När andra spelare gick med, som Mido eller Rafael van der Vaart, skulle Zlatans uppträdande förändras. Han hade blivit mer högljudd och mer demonstrativ.
”Det var nästan som om han kände att han behövde hävda sig själv”, säger Bergdolmo.
Enligt Bergdolmo kämpade Zlatan för att bryta sig in i laget i Ajax till en början för att han var för mycket av en individualist.
“Först handlade allt om honom”, säger norrmannen. “Han ville göra det här och han ville göra det så att han skulle lyckas. Det var jag, jag, jag hela tiden. Som ett resultat av det spelade han inte. Jag tror att det hjälpte mycket att han pratade med [Jong Ajax-tränaren Marco] van Basten. Han var en jordnära kille som Zlatan hade mycket respekt för, och han lyckades förklara en del saker för honom – i termer av vad han behövde göra för att bli ännu bättre.
“Med tiden blev han mer uppskattad av det faktum att fotboll är en lagsport, och om laget inte lyckas, då skulle han inte heller lyckas. Om man tittar på hans karriär efter Ajax också kan man se att han på sätt och vis förvandlades till en fantastisk lagspelare – i den meningen att han kräver mycket både av sina lagkamrater och av sig själv.”
Medan de initiala filosofiska skillnaderna höll Zlatan borta från Ajax-laget, minns Bergdolmo att han var “extraordinär” på träningen. Han minns en gång när Ajax spelade 11 mot 11, två-touch-fotboll. Ibrahimovic skulle gå hela vägen tillbaka in i försvaret för att få bollen. Han trampade på bollen och tog en beröring, och hans lagkamrater skrek, “din jävla idiot, du har haft två beröringar, nu måste du göra mål!”
Zlatan skulle sedan fortsätta att dribbla genom hela laget, innan han trampade på bollen på mållinjen och vände sig mot sitt lag och frågade: “Är det tillräckligt bra för dig?”
”Han skulle göra en del sjuka saker på träningen”, säger Bergdolmo. “Utmaningen var att göra samma saker under matcher.”
Bergdolmo fick ihop 63 matcher för det norska landslaget under sin karriär, och därmed mötte han alla möjliga superstjärnanfallare. Få gav honom mer huvudvärk än Zlatan gjorde på träningen.
“Som träningspartner och försvarare finns det inte så mycket du kan göra”, minns han. “För att stoppa honom måste du verkligen gå in och vara lite elak mot honom, vilket motståndsspelare skulle göra under matcher men som vi inte riktigt kunde göra på träningen. Vilket är en del av anledningen till att han var mer framgångsrik på träning än han var i matcher.
“Jag minns att vi spelade fyra mot fyra, och det anfallande laget var Zlatan, Jari Litmanen, Van der Vaart och en annan kille. Och då fick jag förstås försvara mig mot Zlatan. Du hade ingen chans. Efteråt kom Ronald Koeman, som var manager på den tiden, fram till mig, skakade på huvudet och frågade: ‘Andre, vad är det som händer?’ – och jag skulle säga: ‘Jag försöker så gott jag kan, men jag kan jag inte riktigt ge honom en spark, eller hur?
”Han var så bra att du verkligen var tvungen att börja bryta mot reglerna om du ville stoppa honom. Han är så flexibel att han kan få ner bollen från nästan vilken vinkel som helst. Och han är stor och tuff och stark, och instinktivt drar man sig undan något eftersom han alltid kommer flygande in med höga stövlar och höga armbågar.”
När han så småningom bröt sig in i a-laget var Zlatans prestationer i Ajax en blandad påse. Det fanns blixtar av verkligt geni, som det berömda målet mot NAC Breda när han dribblade igenom i stort sett ett helt lag på egen hand, men i andra matcher skulle han försvinna helt. Hans ansträngningar räckte för att ge honom en stor överföring till Juventus, där han skulle fortsätta i liknande riktning: han visade sig vara kapabel att göra det fantastiska men var frustrerande inkonsekvent.
Det var egentligen inte förrän han flyttade till Inter att han blev den rasande enmansfotbollsarmén som världen senare skulle bli bekant med. Inter var också det första laget som verkligen byggdes kring Zlatan.
”Jag har en Ibra-teori, som är att alla lag med Ibra spelar dåligt. Inget lag har kunnat spela bra med Ibra i det, säger den italienska journalisten Gabriele Marcotti till Bleacher Report. Han har hållit stenkoll på Zlatan under hela sin karriär. “Grejen med Ibra är att när man har honom i laget är det alltid vettigt att bara slå en lång boll till honom. Det vore dumt att låta bli. För även om Ibra är dålig så tar det bara en sekund för honom att göra något bra och göra mål. Och fotboll är ett spel med låga poäng.
“Han visar alltid bollen, han vill alltid få bollen, så folk går bara “OK” och ger honom den och ser vad som händer. Hans färdigheter är så unika att det är svårt för en manager att räkna ut hur man använder honom samtidigt som han spelar bra på ett rationellt sätt.”
Kan detta vara en del av anledningen till att alla Zlatans lag har hittills misslyckats med att replikera sin inhemska framgång i Champions League? Otroligt nog har Zlatan under de senaste 14 säsongerna vunnit 12 nationella ligatitlar med sex olika klubbar i fyra olika länder – men han har aldrig dykt upp i en Champions League-final. Han har gjort mycket respektabla 44 mål på 113 matcher i tävlingen, men hans lag har aldrig gått hela vägen.
Kan det vara så i en tid då lagen är bättre organiserade och mer taktiskt sofistikerade än någonsin förut blir lag som helt förlitar sig på en spelare sårbara på den allra högsta nivån? Är det rimligt att antyda att Plan Z räcker för att skicka ut tillräckligt många fiender inrikes för att vinna ligan, men i den skarpa delen av Champions League kommer ett Zlatan-lag oundvikligen att slås av en mer balanserad sida från den europeiska eliten?
Initiala bevis tyder på det, även om vi kanske aldrig kommer att få en slutgiltig dom. En sak är säker: vid 33 års ålder börjar Zlatan snabbt få ont om tid om han vill få bort Champions League-apan hans rygg.